Under helgen åkte jag och Katarina Wesström till San Nicolás de Oriente utanför Estelí. Det var kanske sista gången i vårt liv som vi gjorde det här besöket. Det kostar nämligen på att vandra uppför bergssluttningar i trettiofem graders värme, som dessutom mest består av småstenar som gör vägen halkig och farlig. Vårt mål var Havillas, en plats som består av små bondgårdar utspridda i raviner och på kullar. Inte en enda plan yta går att se så långt som ögat kan se. Här finns varken vägar och elektricitet. Det tar baren en halvtimme att gå till skolan och för att komma till San Nicolás, där det finns läkare och affärer, behöver en van gångare tre timmar på sig.
Vi är där för att träffa Epifania och hennes familj, en kvinna som vi lärde känna 1996 när vi påbörjade det som sedan kom att kallas Nicaraguaprojektet på Angeredsgymnasiet. Hon var en av eleverna på den första sömnadskursen vi höll 1996. Projektet skänkte henne sedan en symaskin och hon höll sedan i sin tur kurser för andra kvinnor i Havillas. Genom en biståndsgrupp på VOLVO personvagnar, kunde vi senare också skänka hennes familj en solpanel för att kunna få energi till tre glödlampor.
Epifania som är 49 år har åtta barn och sex barnbarn. Flera av barnen bor fortfarande kvar hemma och två av dem delar samma hus fast att de själva har både make och barn. Totalt är de tolv personer som bor där. Epifanias make och flera andra i familjen arbetar tillfälligt i El Salvador inom jordbruket för att klara försörjningen av dem där hemma.
Trots fattigdom och avsaknaden av all infrastruktur, har alla barnen gått i skolan och en av dem skall till och med utbilda sig till veterinär. Det som imponerade på oss 1996 var att Epifania gick fram och tillbaka varje dag under tre veckor för att delta på sömnadskursen. Så stor var kunskapstörsten att denna småbarnsmamma (den yngsta var bebis vid tillfället) gick till fots i sex timmar för att vara med. År 2001 kunde samma projekt bjuda in tre från San Nicolás, varav en av dem var Fransisca, Epifanias äldsta dotter till Göteborg för en tre veckors utbildning i bland annat sömnad.
Vi är där för att träffa Epifania och hennes familj, en kvinna som vi lärde känna 1996 när vi påbörjade det som sedan kom att kallas Nicaraguaprojektet på Angeredsgymnasiet. Hon var en av eleverna på den första sömnadskursen vi höll 1996. Projektet skänkte henne sedan en symaskin och hon höll sedan i sin tur kurser för andra kvinnor i Havillas. Genom en biståndsgrupp på VOLVO personvagnar, kunde vi senare också skänka hennes familj en solpanel för att kunna få energi till tre glödlampor.
Epifania som är 49 år har åtta barn och sex barnbarn. Flera av barnen bor fortfarande kvar hemma och två av dem delar samma hus fast att de själva har både make och barn. Totalt är de tolv personer som bor där. Epifanias make och flera andra i familjen arbetar tillfälligt i El Salvador inom jordbruket för att klara försörjningen av dem där hemma.
Trots fattigdom och avsaknaden av all infrastruktur, har alla barnen gått i skolan och en av dem skall till och med utbilda sig till veterinär. Det som imponerade på oss 1996 var att Epifania gick fram och tillbaka varje dag under tre veckor för att delta på sömnadskursen. Så stor var kunskapstörsten att denna småbarnsmamma (den yngsta var bebis vid tillfället) gick till fots i sex timmar för att vara med. År 2001 kunde samma projekt bjuda in tre från San Nicolás, varav en av dem var Fransisca, Epifanias äldsta dotter till Göteborg för en tre veckors utbildning i bland annat sömnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar